Hur överlevde vi som familj?

Det har jag verkligen undrat själv ibland eller egentligen rätt ofta..

Hur lyckades vi?
När orken tryter och det enda en vill är att flytta till en öde eller
oöde ö.
När jag ”skrikit” på hjälp men inte känner att vi får den eller att det är så svårt att hittar den.
När det var som värst hemma hos oss grät jag mig till sömns vissa nätter, jag kände mig så otroligt ensam.

Fast min man och jag aldrig varit oense om vad som var bäst för barnen så kände jag mig ensam i allafall. Vi har olika behov vi människor, jag behövde prata och vända ut och in på ”allt” när  han ville processa för sig själv.

När barnen var små jag gick jag ofta ut i skogen, upp på berget, åkte hemifrån för att få distans och fylla på energin. Ibland kändes det som om jag skulle kvävas av alla dåliga måenden som fanns innanför våra väggar. Så mycket förtvivlan och ledsenhet.

Det är svårt att värja sig till att börja med, men jag har blivit  bättre på att hantera och härbärgera känslorna med åren. På nått underligt sätt har jag lärt mig att hantera de svåra stunderna, fast de gäller mina barn. Kanske insåg jag att om jag skulle kunna hjälpa så fick jag inte suga i mig alla deras känslor med hull och hår. Jag behövde hålla mitt huvud klart, inte kallt, utan klarsynt. Tänka strategiskt. Vad behövs nu! Lära vad de funktionsnedsättningarna som finns i vår familj står för! Hur kan jag hjälpa!

Anders och jag har skrattat mycket, det tror jag har varit en bra överlevnadsdetalj.
Vi har tillåtit varandra att ha egna intressen som vi ägnat oss åt.
Vi har delat upp oss för att få det att fungera.
Vi har valt våra ”krig”.
Vi har näst intill aldrig åkt och veckohandlar hela familjen. Det har den som mest behövt en stund för sig själv gjort.

Det kan faktiskt bli bättre till slut. Fast jag inte vågade hoppas på det så blev det så ändå!