Familjebalans

NPF-coaching med OCD-inriktning för anhöriga

Tourette

By

Tack, tack, tack! <3

Tack för era värmande, peppande och kärleksfulla kommentarer <3

De har hjälpt mig att hålla huvudet över vattenytan sen i lördagskväll.
Samtidigt ser jag hur många vi är som lever med oro, som påminner om min.
Men i lördags blev min förtvivlan för mycket för mig.
Oftast klarar jag svåra och tuffa situationer.
Men då blev det för mycket, som ni kunde läsa.

Vi är många som är oroliga inför framtiden och hur
i helskotta ska våra ungar klara sig utan oss?

Igår kändes det lättare då jag såg att sonen hade kommit
en bit upp ur det svarta hålet han befunnit sig i.
Det har varit för många och tätt med de svarta hålen,
nu ett tag. Närmare bestämt ett år.
Tillsammans klurade han och jag på hur han ska hitta bra
vårdgivare med helhetstänk.
Nån annanstans än där han går just nu.
Inte enkelt, men hoppet är en möjlighet till att
fortsätta orka leva.

Än en gång stort tack för att ni brydde er om hur jag mådde!
Det gav mig både känslan av att inte vara ensam och av att vi
kan hjälpa varandra när det är som jobbigast.Med hopp om att vi alla ska få känna mera trygghet
i hur våra barns framtid kommer att se ut, önskar jag dig en schysst vecka!


Kram från AnnKatrin

By

Hur knäppt kan det vara att skriva så..

När det begav sig, alltså under de år som vi levde med kaos som
vardagliga inslag varje dag. Då kunde jag i min vildaste fantasi
inte tro att jag nånsin skulle säga; Tack för allt kaos!

De åren har varit många.
Idag när barnen växt upp till kloka människor med
värdiga liv kan jag känna att det kaos vi levde i har gjort mig till
en stark och modig människa.
Även om livet inte blev tillnärmelsevis som jag trodde,
för sådär trettio år sedan.

Mitt råd till dig är att inom dig tro att en dag kommer livet se helt
annorlunda ut.
Kanske bättre än vad du vågar tro.
Och troligen inte som du föreställer dig, utan på nått helt
annat sätt.

Om vi accepterar hur det egentligen ser ut så får vi större
möjligheter att ta emot hjälp.
Kanske kommer ditt barn att ha insatser inom LSS, boendestöd,
god man, förvaltare eller helt andra insatser, som kommer att
göra att livet blir okej eller åtminstone rättså okej.
När barnet är litet kan det kännas svårt att tänka att ens unge inte
ska leva ett vanligt liv.
Ju snabbare vi accepterar så kommer det att kännas lugnare.

Jag har varit i de svartaste hålen och mått ohyggligt dåligt men
idag kan jag säga; Tack för allt kaos! <3

Bästa hälsningen

AnnKatrin
Npf-coachen
Familjebalans

Familjebalans-podden

By

Vad gör dig stark?

Det som stärkt mig var, när jag bestämde mig för att inte skämmas!
Att inte skämmas för att vi är en familj med psykisk ohälsa.
Att vi inte kan rå för att vi har det tufft, allt som oftast.
Att vi är en fantastisk familj i allafall!

Ibland har jag känt mig så värdelös, och det är lätt hänt när mina barn inte mått bra. Det är vanligt att känna skuld för att jag inte kan skydda mina barn, göra så att de är lyckliga. Men livet är inte bara enkelt.

Jag har varit djupt deprimerad men även väldigt odeprimerad  och lycklig. Ibland följer jag med i barnens mående, kan känna en stark förtvivlan över att inte kunna ge dem ett fantastiskt liv eller åtminstone bära en del av deras slitsamma delar av måendet. Men sina liv måste de leva själva. Mitt stöd behövs, mer eller mindre i livets skiftningar. Och så länge jag lever.

Vad gör dig stark?

familjebalans.se

Välkommen in att lyssna på podden!

Bästa hälsningarna
AnnKatrin 
Familjebalans
070-5185672

https://familjebalans.se/vad-gor-dig-stark-det-som-starkt-mig-var-nar-jag/

By

Skola vs hemmet !  


Skola vs hemmet, hur blev det så?

I princip varje dag hör och läser jag om föräldrar med barn som har någon NPF-diagnos, att samarbetet med skolan är ett stort problem.
Samtidigt så hör jag från en del skolor att de har problem med föräldrarna.

Varför har det blivit såhär?

Båda parter har barnet i centrum, vi föräldrar vill vårt barn det allra bästa. Liksom skolan vill klara sitt uppdrag, att alla barn ska få det de behöver.

Skola och hem verkar ha hamnat i en konflikt. Det är inte bra för nån, absolut inte barnen, inte för föräldrarna som redan är utmattade och inte för skolan som kanske känner att vi föräldrar bara vill kritisera.
Jag kan prata för mig själv och säga att det jag önskade var att skolan visade att min kunskap om mitt barn var värdefullt för dem att ta del av.

Hur ska vi bli bättre på att kommunicera?
Vad kan vi göra för att det verkligen ska bli bra för barnet/barnen som vi vill så väl?

I en enkät som jag sammanställt till föräldrar med barn med NPF, fick jag mängder av svar. Svar som gjorde ont i mig, närmare 90% av de som svarade på frågan:
Vad är det du oroar dig mest för, angående ditt barn med NPF?

Var svaret; skolan!

Många av de föräldrar som jag träffar känner oro för sina barn när de är i skolan. De upplever att skolan behöver mera kunskap i NPF* för att kunna fullgöra sitt uppdrag gentemot våra barn med diagnoser som adhd, OCD, Tourette, autism med flera NPF-diagnoser.

Vi behöver varandra, skolan och hemmet!
Jag blir så glad av att höra om de goda exemplen, där skola och hemmet samarbetar för barnens allra bästa. Mera sånna exempel! 
Har du ett sånt exempel? Skicka det till mig!

Ett nytt beslut är taget vilket gör mig så glad!
Riksförbundet Attention skriver:

Utbildningen för speciallärare och specialpedagoger ska utökas med mer kunskap om NPF. Ett förslag som gått på remiss från regeringen. Detta är något vi drivit ganska länge, så vi på Attention säger ÄNTLIGEN!
Heja säger jag med!

https://www.gp.se/nyheter/debatt/dålig-ekonomi-ingen-ursäkt-för-att-svika-barnen-1.4222100

*Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/variationer

Bästa hälsningar

AnnKatrin Noreliusson

familjebalans.se

https://familjebalans.se/skola-vs-hemmet-skola-vs-hemmet-hur-blev/