Utdrag ur min bok om vårt liv med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Hur förstod vi att det handlade om tvångssyndrom?
M utreddes för ADHD när han var 7 år, efter det att vi undrat vad det var för problem han hade, sen han var runt 3 år.
Efter utredning när han var i 8-9 års åldern kom det fram symtom som vi inte riktigt kunnat särskilja från ADHDn. Så när han inte kunde gå in i ett rum utan att kliva fram och tillbaka över tröskeln flera gånger innan han kunde gå in i rummet så tog vi upp det med Bup.
Han hade också börjat att dra underarmens insida mot det som han gick förbi, bla gjorde han så mot gasolgrillens fönster och brände sig rejält.
Det visar att han inte tänkte eller styrde över det han gjorde, utan kroppen gjorde det av sig själv.
Jag läste på om tvångssyndrom, OCD och Tourette, och lärde mig då att jag inte fick gå in och försäkra honom om att det var hans kläder i hans garderob eller hans tandborste i hans tandborstmugg.
För om vi svarar honom när han undrar om kläderna är hans ¨Ja M det är dina kläder¨ då har vi tagit över ansvaret från honom. Han behöver lära sig att lita på sig själv.
Från början kändes det gräsligt att inte få underlätta för honom, men efter att ha läst på om hur tvång fungerar, så lärde jag mig att om jag bedyrar att allt är ok, inget smuts, rätt kläder eller hans tandborste så hjälper jag honom inte, utan snarare stjälper. Och jag ser till att befästa tvånget.
Idag har M en egen stor kunskap om hur tvånget fungerar och därmed kan han i många situationer stå emot tvången för han vet att om han släpper efter så väller de in över honom igen.
