Familjebalans

NPF-coaching med OCD-inriktning för anhöriga

Förälder

By

Tack, tack, tack! <3

Tack för era värmande, peppande och kärleksfulla kommentarer <3

De har hjälpt mig att hålla huvudet över vattenytan sen i lördagskväll.
Samtidigt ser jag hur många vi är som lever med oro, som påminner om min.
Men i lördags blev min förtvivlan för mycket för mig.
Oftast klarar jag svåra och tuffa situationer.
Men då blev det för mycket, som ni kunde läsa.

Vi är många som är oroliga inför framtiden och hur
i helskotta ska våra ungar klara sig utan oss?

Igår kändes det lättare då jag såg att sonen hade kommit
en bit upp ur det svarta hålet han befunnit sig i.
Det har varit för många och tätt med de svarta hålen,
nu ett tag. Närmare bestämt ett år.
Tillsammans klurade han och jag på hur han ska hitta bra
vårdgivare med helhetstänk.
Nån annanstans än där han går just nu.
Inte enkelt, men hoppet är en möjlighet till att
fortsätta orka leva.

Än en gång stort tack för att ni brydde er om hur jag mådde!
Det gav mig både känslan av att inte vara ensam och av att vi
kan hjälpa varandra när det är som jobbigast.Med hopp om att vi alla ska få känna mera trygghet
i hur våra barns framtid kommer att se ut, önskar jag dig en schysst vecka!


Kram från AnnKatrin

By

Hur värdelös kan man känna sig som förälder?

Hur värdelös kan man känna sig som förälder?

Hur usel som helst skulle jag vilja säga.
Under barnens uppväxt har jag inte kunnat hålla känslan av misslyckande på avstånd hela tiden. När kaosen blev övermäktiga, då har mitt självförtroende fallit till botten.
Massvis med gånger har undrat, vad gör jag för fel? Hur usel och dålig kan man vara på en skala?

Om jag ändå hade frågat, vad gör vi som är rätt? För självklart så gjorde vi massor av saker som var kanonbra och alldeles utmärkta. Men när jag var där på botten och krälade, så var det otroligt svårt att känna sig som en lyckad förälder. Speciellt som min mamma inte tyckte att jag en bra förebild till mina barn. Jag minns hur otroligt ledsen jag blev av hennes kritik. Men hennes uppfostringsåsikter gick stick i stäv mot hur vi ville ta hand om våra barn. Hon och jag blev överens innan hon dog och det känns bra.

Känslan som fanns i mig när vi inte lyckades komma i tid till dagis, för att påklädningen tog en evighet, och även jag kom sent till mitt jobb.
Jag kände mig så kass av att jag inte fick till allt det där, som jag trodde alla andra klarade av helt problemfritt. Som jag slet. I massor av år trodde jag att jag var sämst på att fostra barn, jag tänkte ofta att vi skulle nog inte ha haft några barn, Anders och jag.

Men idag vet jag – att våra barn har de bästa föräldrar som de kunnat önska sig. Inte för att vi är perfekta, utan för att vi är just vi.

Med vänlig hälsning
AnnKatrin
På familjebalans.se hittar du min podcast Familjebalans-podden!