Familjebalans

NPF-coaching med OCD-inriktning för anhöriga

npf

By

Tack, tack, tack! <3

Tack för era värmande, peppande och kärleksfulla kommentarer <3

De har hjälpt mig att hålla huvudet över vattenytan sen i lördagskväll.
Samtidigt ser jag hur många vi är som lever med oro, som påminner om min.
Men i lördags blev min förtvivlan för mycket för mig.
Oftast klarar jag svåra och tuffa situationer.
Men då blev det för mycket, som ni kunde läsa.

Vi är många som är oroliga inför framtiden och hur
i helskotta ska våra ungar klara sig utan oss?

Igår kändes det lättare då jag såg att sonen hade kommit
en bit upp ur det svarta hålet han befunnit sig i.
Det har varit för många och tätt med de svarta hålen,
nu ett tag. Närmare bestämt ett år.
Tillsammans klurade han och jag på hur han ska hitta bra
vårdgivare med helhetstänk.
Nån annanstans än där han går just nu.
Inte enkelt, men hoppet är en möjlighet till att
fortsätta orka leva.

Än en gång stort tack för att ni brydde er om hur jag mådde!
Det gav mig både känslan av att inte vara ensam och av att vi
kan hjälpa varandra när det är som jobbigast.Med hopp om att vi alla ska få känna mera trygghet
i hur våra barns framtid kommer att se ut, önskar jag dig en schysst vecka!


Kram från AnnKatrin

By

Hur knäppt kan det vara att skriva så..

När det begav sig, alltså under de år som vi levde med kaos som
vardagliga inslag varje dag. Då kunde jag i min vildaste fantasi
inte tro att jag nånsin skulle säga; Tack för allt kaos!

De åren har varit många.
Idag när barnen växt upp till kloka människor med
värdiga liv kan jag känna att det kaos vi levde i har gjort mig till
en stark och modig människa.
Även om livet inte blev tillnärmelsevis som jag trodde,
för sådär trettio år sedan.

Mitt råd till dig är att inom dig tro att en dag kommer livet se helt
annorlunda ut.
Kanske bättre än vad du vågar tro.
Och troligen inte som du föreställer dig, utan på nått helt
annat sätt.

Om vi accepterar hur det egentligen ser ut så får vi större
möjligheter att ta emot hjälp.
Kanske kommer ditt barn att ha insatser inom LSS, boendestöd,
god man, förvaltare eller helt andra insatser, som kommer att
göra att livet blir okej eller åtminstone rättså okej.
När barnet är litet kan det kännas svårt att tänka att ens unge inte
ska leva ett vanligt liv.
Ju snabbare vi accepterar så kommer det att kännas lugnare.

Jag har varit i de svartaste hålen och mått ohyggligt dåligt men
idag kan jag säga; Tack för allt kaos! <3

Bästa hälsningen

AnnKatrin
Npf-coachen
Familjebalans

Familjebalans-podden

By

Äntligen påväg, pågång och kanske får jag ett svar..

Efter det tredje besöket på VUP* kommer jag ut och känner mig både tom och fylld med nya tankar och nya reflektioner.
Utredning om jag har adhd har pågått i några månader, kanske ett halvt år.

Vid första besöket träffar jag en psykiatri-sköterska som intervjuar mig om hur min barndom varit och anledningen till varför jag skickat in en egenremiss.
Hon vill även prata med någon som minns min barndom och som kan beskriva hur jag var då, det får bli min bror eftersom mina föräldrar är döda. Det är tio år emellan mig o brorsan, så han minns en del av mitt beteende och varför jag kallades för RackarTinka..

Förra torsdagen träffade jag psykologen Linda för andra gången. Vårt första möte bestod av att ringa in min problematik och vart jag lutade åt för håll inom psykiatrin. Var det ADHD-hållet, autism-hållet eller kunde det vara något annat som inte hör till NPF**

Ganska snabbt under första sittningen ser hon att det tydligt lutar åt ADHD-hållet. Det mötet tog inte mer än ca 50 min, men kunde ha tagit 1,5h om det hade funnits flera alternativa diagnoser att fundera runt.
Möte nummer två med Linda varade i nästan 2h. Under den tiden har vi vänt ut och in på mig, både som vuxen och som barn. Jag är helt slut.

Mina bägge barn utreddes inom psykiatrin för ca 20 år sedan. Sedan dess har jag funderat och känt att de inte är ensamma i vår familj om att ha NPF. Eller vad det nu kunde vara..

Men när de genomgick utredningar för adhd, berättade jag om mina farhågor för vår kurator så reagerade hon med orden; Inte har du ADHD! Inte konstigt att du tror det, så slitsamt och kaotiskt som ni har det hemma hos er. Du är ju konstant utmattad och då känner man som du gör!
Och med det så nöjde jag mig, eller rättare sagt så gick jag vidare men hade samma känsla av att inte riktigt klara av vår vardag. Efter det hon sagt, trodde jag bara att det handlade om att barnen hade så stora svårigheter.

När de flyttade hemifrån för 7-10 år sen var jag säker på att nu kommer det att bli helt annorlunda hemma hos oss. Jag kommer att hitta lugnet, få ordning på allt, minnas som jag aldrig gjort.
Men i mig blev det ingen skillnad alls. Det kom inget lugn, utan samma elvisp körde runt i mitt huvud, och besvikelsen kändes stor. Varför hade jag hindrats?!

Jag hade passerat en första utmattning, en andra och tillslut när jag diagnostiseras en tredje gång med utmattningssyndrom så bestämmer jag mig för att skicka in en egenremiss.

Jag har i 20 år önskat att nån på allvar sett min inre kamp av att få struktur och ordning omkring mig, ett dilemma för mig.
Men med osynliga funktionsvariationer och nedsättningar så är det lätt att det den enskilde upplever, inte tas på allvar av omgivningen.

Men nu är jag pågång med min utredning och det känns bra men är samtidigt väldigt känslomässigt slitsamt.

Fortsättning följer..
Vet inte när, men den kommer!

 

*Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen
**Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Bästa hälsning

AnnKatrin, Familjebalans

https://soundcloud.com/stream, här finns de 34 hittills sända Familjebalans-podavsnitten.