Efter det tredje besöket på VUP* kommer jag ut och känner mig både tom och fylld med nya tankar och nya reflektioner.
Utredning om jag har adhd har pågått i några månader, kanske ett halvt år.
Vid första besöket träffar jag en psykiatri-sköterska som intervjuar mig om hur min barndom varit och anledningen till varför jag skickat in en egenremiss.
Hon vill även prata med någon som minns min barndom och som kan beskriva hur jag var då, det får bli min bror eftersom mina föräldrar är döda. Det är tio år emellan mig o brorsan, så han minns en del av mitt beteende och varför jag kallades för RackarTinka..
Förra torsdagen träffade jag psykologen Linda för andra gången. Vårt första möte bestod av att ringa in min problematik och vart jag lutade åt för håll inom psykiatrin. Var det ADHD-hållet, autism-hållet eller kunde det vara något annat som inte hör till NPF**
Ganska snabbt under första sittningen ser hon att det tydligt lutar åt ADHD-hållet. Det mötet tog inte mer än ca 50 min, men kunde ha tagit 1,5h om det hade funnits flera alternativa diagnoser att fundera runt.
Möte nummer två med Linda varade i nästan 2h. Under den tiden har vi vänt ut och in på mig, både som vuxen och som barn. Jag är helt slut.
Mina bägge barn utreddes inom psykiatrin för ca 20 år sedan. Sedan dess har jag funderat och känt att de inte är ensamma i vår familj om att ha NPF. Eller vad det nu kunde vara..
Men när de genomgick utredningar för adhd, berättade jag om mina farhågor för vår kurator så reagerade hon med orden; Inte har du ADHD! Inte konstigt att du tror det, så slitsamt och kaotiskt som ni har det hemma hos er. Du är ju konstant utmattad och då känner man som du gör!
Och med det så nöjde jag mig, eller rättare sagt så gick jag vidare men hade samma känsla av att inte riktigt klara av vår vardag. Efter det hon sagt, trodde jag bara att det handlade om att barnen hade så stora svårigheter.
När de flyttade hemifrån för 7-10 år sen var jag säker på att nu kommer det att bli helt annorlunda hemma hos oss. Jag kommer att hitta lugnet, få ordning på allt, minnas som jag aldrig gjort.
Men i mig blev det ingen skillnad alls. Det kom inget lugn, utan samma elvisp körde runt i mitt huvud, och besvikelsen kändes stor. Varför hade jag hindrats?!
Jag hade passerat en första utmattning, en andra och tillslut när jag diagnostiseras en tredje gång med utmattningssyndrom så bestämmer jag mig för att skicka in en egenremiss.
Jag har i 20 år önskat att nån på allvar sett min inre kamp av att få struktur och ordning omkring mig, ett dilemma för mig.
Men med osynliga funktionsvariationer och nedsättningar så är det lätt att det den enskilde upplever, inte tas på allvar av omgivningen.
Men nu är jag pågång med min utredning och det känns bra men är samtidigt väldigt känslomässigt slitsamt.
Fortsättning följer..
Vet inte när, men den kommer!
*Vuxenpsykiatriska öppenmottagningen
**Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
Bästa hälsning
AnnKatrin, Familjebalans
https://soundcloud.com/stream, här finns de 34 hittills sända Familjebalans-podavsnitten.
