… att backa undan!
Jag behöver lära mig ett nytt sätt att förhålla mig!
Det svåraste jag nånsin gjort!
Vår son är inlagd igen, på psykiatrisk vårdavdelning. Och jag behöver backa undan för att ge hans pappa möjlighet att stötta honom. Jag har funnits för M i hans 28 år, varje stund han behövt mig.
Och nu ska jag flytta på mig för hans bästa. Det har blivit väldigt tydligt, han är trygg med mig och då blir hans tvång mycket värre när han och jag träffas.
Så sorgligt, men alldeles nödvändigt att jag drar mig undan!
Vi smsar och ses nån kort stund ibland.
Men i huvudsak har hans pappa hela ansvaret nu.
Låter kanske konstigt, att M inte har allt ansvar för sig själv, när han är 28 år! Men så är det när livet är så svårt att hantera så han fortfarande behöver ett hjälp-jag som finns att bolla knepiga frågor med och som kan stötta i svåra perioder.
Jag kommer troligen aldrig att vänja mig, men acceptans är vad jag behöver öva på nu! För såhär kan de komma att vara länge..
Hur skulle du ha gjort?
