Vad är det jag inte ska ge upp?
Att inte ge upp, väcker många tankar i mig.
Såklart ska jag aldrig ge upp!
Jag tänker att mina barn alltid ska finna stöd hos mig.
Men ska jag alltid vara tillgänglig?
Under hösten blev min son svårt sjuk i sin OCD. Den nådde nya ”höjder” eller djup är nog mera rätt att skriva.
Det kom in gränspsykotiska drag. Extremt svårt då jag har god kunskap om OCD men ingen kunskap om pykos-sjukdomar.
Jag stod maktlös och chockad av de symtom som gräns-psykosen gav honom. En smärta som var ny för mig.
Ett svårt och plågsamt beslut vi tog var att M och jag bestämde att jag skulle dra mig undan från honom. Ett nödvändigt val då hans tvång eskalerade när jag var i hans närhet.
Han och jag har inga telefonsamtal nu utan vi smsar, vi träffas max någon gång i veckan det blir betydligt färre och kortare tillfällen till kontakt än tidigare.
Vi som alltid haft en nära kontakt. Haft långa intressanta samtal om det mesta. Jag har alltid funnits där som stöd och bollplank. Men nu går det inte. Han tvång i talet gör det omöjligt.
Jag finns kvar men på avstånd.
Nu är det hans pappa och syster som står för stödet.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna ta upp våra samtal igen, men det får tillfrisknandet och framtiden utvisa.
Så nu agerar jag Örnmamma igen och låter min son hitta stöd hos andra.
Det är inte enkelt, inte roligt och det känns i mammahjärtat.
Men det är nödvändigt, känns sorgligt och är det mest kärleksfulla jag kan göra nu!
