Att kapitulera, men inte ge upp!

Vår M hade det svårt redan på dagistiden att anpassa sig till en massa saker, som att sitta still när det är mat och fikarast, vems tur det var att åka i ruschbanan, att klä på sig innan man går ut när det är kallt, att ha strumpor på fötterna i skorna. Det där var ett litet axplock av sånt som var svårt för honom.
Så när han kom till skolan och skulle anpassa sig efter de reglerna som fanns där, så blev det ännu svårare att passa in. Han fick en egen resurs som fanns till som ett hjälp-jag.
Han kom till skolan de flesta dagarna tackvare att hans hjälp-jag fanns för honom. Han har bara haft 2 resurser från år 1-9.
Så där har han nog världsrekord i få assistenter.    
Men i högstadiet blev det ännu svårare, han mådde så dåligt så att han satt ofta hemma vid köksbordet och gjorde bara det han orkade med sin resurs vid sin sida.
Och vi föräldrar hade än inte lärt oss att vi behövde sluta skol-tjata. Eftersom han ville själv så fick han gå vidare på sin slitsamma väg mot gymnasiet.
Där orkade han 3 år på halvfart o med många dagars frånvaro. Så efter dessa 3 år så hade han ändå minst 2 år kvar innan han skulle få sina slutbetyg.
Nu säger Ms läkare ifrån, och vi fattar att det är dags att kapitulera. Det är risk för hans liv!
När jag skriver det här ser jag hur vi plågade honom för att det skulle fungera.
Jag är så glad att idag finns en diskussion om att det handlar om utmattnings syndrom (speciellt vid autismdiagnoser), vi visste inget annat än att han skulle till skolan.
Vi satt i hur många möten som helst med skolan, och vi skulle ha kapitulerat tidigare än vi gjorde. Vi har aldrig gett upp och alltid velat honom det bästa, men ibland blir det ”fel” ändå.
M var 19 år när han blev hemmasittande på heltid, först här hemma hos oss, sen i sin egen lägenhet i sammanlagt 3 år. Sen har det gått 3 år till med en långsam återhämtning till att bli en glad och utåtriktad ung man.
Öppenhet är viktigt!
Så snälla ni, kapitulera tidigare än vad vi gjorde!