När mina steg kändes som tyngst var jag tvungen att ändra i mina inställningar.
Jag orkade tillslut inte bara känna oro, jag ville få in något att njuta av om än bara pyttesmå saker.
Jag funderade några varv och kom fram till att det inte var enkelt men nödvändigt.
Funderade runt vad jag tyckt om tidigare och vad jag kunde ta in igen.
Det var pyttesmå saker jag kunde stanna upp och njuta av, som en vacker sten, att titta på barken på ett träd, granska en blomma i riktig närstudie. Men nu är det kanske andra saker som kan göra att du känner förundran eller kan släppa in lite glädje trots att du har barn med ocd/tvång eller annan diagnos. Du kommer fortfarande se deras svårigheter men du kommer även att få korta stunder att njuta av.
Du ska hitta dina egna saker att glädjas och förundras över. Berätta gärna vad du hittar som passar dig.
Eller det du redan gör vill jag också veta.
