1992 var vi inflyttade i vårt nybyggda hus, sen knappt ett år. Nu skulle vi fira den första julen där med en del av min släkt. Martina är dryga fyra år och Markus snart tre. Förväntningarna var stora. Även för oss vuxna.
Under den här tiden trodde vi oss vara en lagom familj som skulle komma att leva ett familjeliv som ”alla andra”. När vi tittar tillbaka kan vi se att det är den här julen som vi förstår att vi har orsak att se över vad våra barn är i behov av.
Det är många människor hos oss den här julkvällen, både stora och små. Massor av paket vilket ger enorma mängder papper och snören. Alla är uppspelta och vissa även lite irriterade av olika anledningar. Julen är en tid där våra barn ska tindra med ögon och tycka att det är underbart att alla samlas och för att inte tala om alla roliga spännande paket. Men för våra barn blev det mest förvirrande, vems paket är vems. Det var saker överallt och väntan blev outhärdlig när hjärnorna gick på högvarv. Efter att alla hade gått hem och vi blev själva, så tog vi ett avgörande beslut. Hädanefter ska vi fira själva, bara vi och barnen! Och så blev det. Under barnens uppväxt har vi varit hemma för oss själva i lugn och ro, bara vi fyra.
Efter ytterligare några år insåg vi att Markus inte klarade av överraskningar. Inslagna paket blev en onödig stress. Vi pratade med honom om han trodde att det skulle bli bättre om han visste vad som fanns i paketen. Det trodde han. Så fick det bli. Han fick vara med och köpa sina julklappar för att veta att det blev rätt och det blev mycket lugnare och han slapp våndas. Han var orolig för att vi köpt fel saker, han kunde bli besviken och därmed skulle vi bli ledsna för att han inte blev nöjd.
Jag har funderat på det här en del, om vi uttryck något som gjort att det blev såhär för honom, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Många gånger har jag funderat vad som gjort att det blivit som det blivit. Jag har lagt skulden på mig själv. För det sista jag vill är att ha bidragit till att mina barn farit illa. Idag har jag ändå kommit så långt att jag vet att Anders och jag, alltid gjort det bästa vi kunnat.
Det var aldrig aktuellt att berätta om innehållet i julklapparna för syster Martina, hon älskade att längta och vänta, ville absolut inte veta. Så det fick bli på två olika sätt hos oss.
Nu 26 år senare har vi åter igen ett nybyggt hus att flytta in i. Men den här gången har vi inte småbarn med stora behov. Utan idag kan vi hantera det som är svårt. När barnen var små kunde jag i min vildaste fantasi inte tro att livet skulle bli så bra som det ändå blev. Visst har vi slitit mycket mera än en lagom och vanlig familj, men på nått underligt vis så har det varit givande. Inte att se barnen lida, eller när jag drabbats av utmattning utan det som vi lärt oss påvägen! Ett brokigt och riklig trotts allt!
Finns det saker som skulle göra din/er tid tillsammans bättre anpassad efter dina/era behov?
