Hur trött kan man bli, egentligen?!
Igåreftermiddag skulle jag på AW och träffa några kvinnliga företagarkompisar.
Här i Glada Hudik har vi en kvinnlig företagarförening, Hudiksvalls affärskvinnor, sånna föreningar finns på många ställen i landet.
Nån timme innan jag skulle åka känns det som att jag håller på att bli sjuk, fryser, ont i huvet, känner mig allmänt kass.
Jag bokar av, vilket är mycket ovanligt att jag gör.
Har jag sagt att jag ska komma så kommer jag..
Egentligen ett fint och plikttroget drag, men i sin upphöjda form ett gissel för mig själv.
Min oförmåga att säga nej har ibland gjort att jag har töjt ut min ork ”in absurdum”.
Till vilken nytta för mig själv? Kan det vara, som man sa när jag var liten, ”ingen skugga skola falla över mig”..
Att mig ska då ingen kunna klaga på att jag inte ställer upp.
Herre min je så dumt!
Saker att klaga på en kommer alltid att finnas även om jag sträcker mig till det yttersta.
Jag behöver lära mig att jag duger när jag gör mitt bästa, det behöver inte vara mitt extrabästa jag jämt.
Har nyss avslutat Petter Stordalen bok Min hemlighet. Det som fastnade mest i mig var det avsnitt där han skriver om att vara okej, att jag kan fundera om det är okej. Om det som känns i mig är okej. Då kan det räcka. Det behöver inte vara perfekt, inte ens i närheten av perfekt, det räcker med okej.
Oj vilken börda som släppte från mina axlar och det utan att jag är perfektionist på nått vis, men min strävan är ändå att det ska vara jäkligt bra.
Min känsla för att inte hoppa på ”allt” har blivit betydligt bättre efter de tre utmattningarna som jag gått igenom.
Men jag får påminna mig ofta och känna efter om jag tror att jag kommer att orka.
Blev jag sjuk då?
Nopp ingen förkylning som jag trodde det var pågång. Men en släng av och påminnelse om att jag behöver stanna upp och vila oftare än vad jag gör. I morse vaknade jag med ännu mera huvudvärk och jag släpade mig ur sängen, åt frukost och gick efter nån timme till soffan. Gjorde några Compassion-övningar och somnade. Efter några timmar vaknar jag och känner mig helt okej.
Det var ingen förkylning utan en påminnelse från mina utmattningar: Ta det lugnt nån gång människa, du är okej utan att jaga livet ur dig!
Vad får dig att stanna upp?
