Jag känner en sån förtvivlan över de föräldrar som sliter sig fördärvade för att det är så svårt att hitta och få rätt hjälp till sina vuxna barn. 
Med funktionsvariationer inom NPF är det så viktigt att en får det stöd som en behöver, annars kan det bli så att det även blir psykisk ohälsa OCH insatser inom psykiatrin blir nödvändiga. Onödigt lidande och hög kostnad för samhället.

I Sverige är vi vuxna vid 18!
För “mina” barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) är det inte ovanligt att mognaden kommer mycket senare. En brukar säga att mognaden ligger 30% efter. Alltså en ungdom med ADHD, Asperger eller liknande kan upplevas som 5 år yngre än de 18 år som står på pappret…
Det här blir problematiskt!
Det handlar om att mognaden är ojämn. Personen kan höras hur klok som helst i vissa delar men i andra så behövs mera stöd än till en lagomt vanlig “unge”, utan NPF.

Jag önskar innerligt att vi även kunde se människan för vad den behöver i stöd OCH att i många fall behövs vi föräldrar vara med längre och bli lyssnade till betydligt  längre upp i åldrarna än vad den biologiska åldern och myndigskapet säger. 

Låt oss föräldrar vara en resurs! Jag är övertygad att de flesta föräldrar vill sina barn det bästa. Men ibland händer det att vi inte litar på att samhället (eller de som arbetar runt mitt vuxna barn) ska klara av våra vuxna barn och i de fall som några föräldrar blir för “curlande” för sitt/sina barn, hjälp dem med att våga släppa taget när ungdomen är mogen nog att ta egna beslut och förstå konsekvenserna av sitt handlande. 

I vårt fall så har vi föräldrar ibland blivit sedda som problem fast det varit vår son som velat ha oss med, för att vara hans stöd, hans komihåg, påtryckare!

Vi behövs för att det ska bli värdiga liv, både för utmattade föräldrar OCH deras unga vuxna!