Jag kommer aldrig att våga dö! 
Det är den känsla jag har efter kvällens samtal med min son.
En förtvivlad situation, han mår skit och känner att det inte finns plats för
honom i detta samhälle. Mitt inre vrålar; du är en tillgång för världen du goda,
fantastiska människa.
Funktionsnedsättningar som är extremt tuffa.
De maler ner hans livslust och framtidshopp. Jag känner stark
förtvivlan över att inte kunna lyfta bördan från hans axlar.
Jag kommer aldrig att våga dö!
Hur ska vi föräldrar orka se våra barn stå ensamma mot ett
samhälle som inte kan möta deras verkliga behov.
Hur fasen ska jag våga dö?
Hur ska jag våga tro att det ordnar sig en dag?
Jo jag måste tro att det kommer att fixa sig.
Annars blir jag ännu mer förtvivlad.
Jag kommer aldrig att våga dö!
I morgon är en ny dag.
Kanske mår han bättre då?!
Det ofta som sämst efter en lång mörk vinter.
All väntan på läkartid, på terapikontakt, på ny medicin, på att måendet ska bli bättre..
All denna väntan, och tiden som går.
Han blir äldre. Tonåring, han blev vuxen, passerat långt in i vuxenlivet.
Fortfarande massor av omsorg och vård som inte fungerar.
Jag kommer aldrig att våga dö!
Han faller ner i det svarta hålet.
Tappar hoppet och jag förtvivlar.
Anstränger mig för att inte falla ner i samma hål.
Det får jag inte, det hjälper inte honom.
Jag ligger här uppe på kanten och sträcker mina händer; Här, ta tag jag hjälper dig upp..
Jag kommer aldrig att våga dö!
Huvudvärken dundrar.
Och jag vill bara skrika, men hjälp oss då, överge oss inte.
Jag måste hjälpa honom att söka hjälp nån annan stans, men var är nån annanstans?
Var hittar vi hjälpen?
Men jag vågar inte tänka; en dag kommer han att stå ensam och jag är död.
