En mening som jag och Anders, barnens pappa, frågade oss tusentals gånger innan vi kom så långt att M skulle utredas.
När vi äntligen köat klart och var inne på BUP och vårt första besök närmade sig slutminuterna, säger kuratorn att vi ska komma ihåg att vi gjort helt rätt som kommit till dem. Och att vi gjort så gott vi kunnat! Det värmde våra ledsna själar, vi som trodde att vi var totalt värdelösa som föräldrar.
I efterhand har jag funderat en del på varför det aldrig var nån som hjälpte oss ställa frågan; Vad gör vi som är rätt?!
Kan det vara så att vi ofta först ser sånt som vi gör fel. Vi bankar oss i huvudet med negativa kommentarer. Att hela tiden slå på sig själv och uppmärksamma sånt som är fel, leder bara till lägre självkänsla, självförtroende, självaktning och självmedkänsla.
Jag är övertygad om att vi hade mått bättre om vi hade fått hjälp att fokusera på de saker som faktiskt fungerade hos oss.
Är övertygad om att det fanns massor av saker som vi gjorde rätt och gjorde bra, men mitt starkaste känslominne är att vi var i ett ständigt kaos och vi föräldrar gjorde tusentals fel, hela tiden.
Berätta hur du gör, endera för att uppmärksamma de saker som du gör rätt eller uppmärksammar nån annan på det som den gör rätt!
Varma hälsningar
AnnKatrin
