Skrolla ner för att anmäla dig!
[contact-form-7 id=”1128″ title=”Kontaktformulär för Klurgrupp!”]
Tack, tack, tack! <3
Tack för era värmande, peppande och kärleksfulla kommentarer <3
De har hjälpt mig att hålla huvudet över vattenytan sen i lördagskväll.
Samtidigt ser jag hur många vi är som lever med oro, som påminner om min.
Men i lördags blev min förtvivlan för mycket för mig.
Oftast klarar jag svåra och tuffa situationer.
Men då blev det för mycket, som ni kunde läsa.
Vi är många som är oroliga inför framtiden och hur
i helskotta ska våra ungar klara sig utan oss?
i helskotta ska våra ungar klara sig utan oss?
Igår kändes det lättare då jag såg att sonen hade kommit
en bit upp ur det svarta hålet han befunnit sig i.
Det har varit för många och tätt med de svarta hålen,
nu ett tag. Närmare bestämt ett år.
Tillsammans klurade han och jag på hur han ska hitta bra
vårdgivare med helhetstänk.
Nån annanstans än där han går just nu.
Inte enkelt, men hoppet är en möjlighet till att
fortsätta orka leva.
Än en gång stort tack för att ni brydde er om hur jag mådde!
Det gav mig både känslan av att inte vara ensam och av att vi
kan hjälpa varandra när det är som jobbigast.Med hopp om att vi alla ska få känna mera trygghet
i hur våra barns framtid kommer att se ut, önskar jag dig en schysst vecka!
kan hjälpa varandra när det är som jobbigast.Med hopp om att vi alla ska få känna mera trygghet
i hur våra barns framtid kommer att se ut, önskar jag dig en schysst vecka!
Kram från AnnKatrin
Jag kommer aldrig att våga dö. . .
Jag kommer aldrig att våga dö! 
Det är den känsla jag har efter kvällens samtal med min son.
En förtvivlad situation, han mår skit och känner att det inte finns plats för
honom i detta samhälle. Mitt inre vrålar; du är en tillgång för världen du goda,
fantastiska människa.
Funktionsnedsättningar som är extremt tuffa.
De maler ner hans livslust och framtidshopp. Jag känner stark
förtvivlan över att inte kunna lyfta bördan från hans axlar.
Jag kommer aldrig att våga dö!
Hur ska vi föräldrar orka se våra barn stå ensamma mot ett
samhälle som inte kan möta deras verkliga behov.
Hur fasen ska jag våga dö?
Hur ska jag våga tro att det ordnar sig en dag?
Jo jag måste tro att det kommer att fixa sig.
Annars blir jag ännu mer förtvivlad.
Jag kommer aldrig att våga dö!
I morgon är en ny dag.
Kanske mår han bättre då?!
Det ofta som sämst efter en lång mörk vinter.
All väntan på läkartid, på terapikontakt, på ny medicin, på att måendet ska bli bättre..
All denna väntan, och tiden som går.
Han blir äldre. Tonåring, han blev vuxen, passerat långt in i vuxenlivet.
Fortfarande massor av omsorg och vård som inte fungerar.
Jag kommer aldrig att våga dö!
Han faller ner i det svarta hålet.
Tappar hoppet och jag förtvivlar.
Anstränger mig för att inte falla ner i samma hål.
Det får jag inte, det hjälper inte honom.
Jag ligger här uppe på kanten och sträcker mina händer; Här, ta tag jag hjälper dig upp..
Jag kommer aldrig att våga dö!
Huvudvärken dundrar.
Och jag vill bara skrika, men hjälp oss då, överge oss inte.
Jag måste hjälpa honom att söka hjälp nån annan stans, men var är nån annanstans?
Var hittar vi hjälpen?
Men jag vågar inte tänka; en dag kommer han att stå ensam och jag är död.
I utmattningens spår!
Hur trött kan man bli, egentligen?!
Igåreftermiddag skulle jag på AW och träffa några kvinnliga företagarkompisar.
Här i Glada Hudik har vi en kvinnlig företagarförening, Hudiksvalls affärskvinnor, sånna föreningar finns på många ställen i landet.
Nån timme innan jag skulle åka känns det som att jag håller på att bli sjuk, fryser, ont i huvet, känner mig allmänt kass.
Jag bokar av, vilket är mycket ovanligt att jag gör.
Har jag sagt att jag ska komma så kommer jag..
Egentligen ett fint och plikttroget drag, men i sin upphöjda form ett gissel för mig själv.
Min oförmåga att säga nej har ibland gjort att jag har töjt ut min ork ”in absurdum”.
Till vilken nytta för mig själv? Kan det vara, som man sa när jag var liten, ”ingen skugga skola falla över mig”..
Att mig ska då ingen kunna klaga på att jag inte ställer upp.
Herre min je så dumt!
Saker att klaga på en kommer alltid att finnas även om jag sträcker mig till det yttersta.
Jag behöver lära mig att jag duger när jag gör mitt bästa, det behöver inte vara mitt extrabästa jag jämt.
Har nyss avslutat Petter Stordalen bok Min hemlighet. Det som fastnade mest i mig var det avsnitt där han skriver om att vara okej, att jag kan fundera om det är okej. Om det som känns i mig är okej. Då kan det räcka. Det behöver inte vara perfekt, inte ens i närheten av perfekt, det räcker med okej.
Oj vilken börda som släppte från mina axlar och det utan att jag är perfektionist på nått vis, men min strävan är ändå att det ska vara jäkligt bra.
Min känsla för att inte hoppa på ”allt” har blivit betydligt bättre efter de tre utmattningarna som jag gått igenom.
Men jag får påminna mig ofta och känna efter om jag tror att jag kommer att orka.
Blev jag sjuk då?
Nopp ingen förkylning som jag trodde det var pågång. Men en släng av och påminnelse om att jag behöver stanna upp och vila oftare än vad jag gör. I morse vaknade jag med ännu mera huvudvärk och jag släpade mig ur sängen, åt frukost och gick efter nån timme till soffan. Gjorde några Compassion-övningar och somnade. Efter några timmar vaknar jag och känner mig helt okej.
Det var ingen förkylning utan en påminnelse från mina utmattningar: Ta det lugnt nån gång människa, du är okej utan att jaga livet ur dig!
Vad får dig att stanna upp?
