Familjebalans

En mening som jag och Anders, barnens pappa, frågade oss tusentals gånger innan vi kom så långt att M skulle utredas.
När vi äntligen köat klart och var inne på BUP och vårt första besök närmade sig slutminuterna, säger kuratorn att vi ska komma ihåg att vi gjort helt rätt som kommit till dem. Och att vi gjort så gott vi kunnat! Det värmde våra ledsna själar, vi som trodde att vi var totalt värdelösa som föräldrar.

I efterhand har jag funderat en del på varför det aldrig var nån som hjälpte oss ställa frågan; Vad gör vi som är rätt?!

Kan det vara så att vi ofta först ser sånt som vi gör fel. Vi bankar oss i huvudet med negativa kommentarer. Att hela tiden slå på sig själv och uppmärksamma sånt som är fel, leder bara till lägre självkänsla, självförtroende, självaktning och självmedkänsla.

Jag är övertygad om att vi hade mått bättre om vi hade fått hjälp att fokusera på de saker som faktiskt fungerade hos oss.
Är övertygad om att det fanns massor av saker som vi gjorde rätt och gjorde bra, men mitt starkaste känslominne är att vi var i ett ständigt kaos och vi föräldrar gjorde tusentals fel, hela tiden.

Berätta hur du gör, endera för att uppmärksamma de saker som du gör rätt eller uppmärksammar nån annan på det som den gör rätt!

info@familjebalans.se

Varma hälsningar
AnnKatrin

SparaSpara

SparaSpara

Jag gjorde en enkät..

På frågan:
Vad oroar Dig mest angående Ditt barn/barnbarn och hens diagnos?

Så kom alla dessa svar, där framtiden och skolan är det största orosmolnet. 

Framtiden
Skolan
Att inte få en värdefull tid som vuxen
Att samhället inte är byggt att klara dessa barn
Förtvivlan över att se sina barn bränna ut sig
Missförstånd i skolan
Utbildning
Att hen ska se sin diagnos som negativ
Hamna i dåligt sällskap
Hantera sina svårigheter
Socialt samspel
Mobbing
Hur ska jag hjälpa
Den låga självkänslan
Blir skadad av andra
Utebliven hjälp
Oro för egen ork och försörjning, hur ska jag orka strida i alla år och koordinera insatserna
Syskonens tillvaro
Självskador
Ångest
Självständighet
Stöttning hjälp att hitta verktyg, Brist på stöd
Ojämna förmågor
Självmedicinering, droger, missbruk
Stämplad
Ensamhet
Familj, egna barn
Kriminalitet
Vårdapparaten
Utveckling tex talet
Sociala nätverket
Hur ska hen orka med vardagen
Att bli missförstådd
Förtidig död, – olycka på grund av dålig impulskontroll och destruktivt leverne
Flytta hemifrån
Vuxenlivet
Bemötande
Vänner
Andras oförståelse även släkt och familj
Andras oförståelse, alla
Psykiska ohälsa
Kravnivån
Jobb
Att inte räcka till som förälder
Utanförskap
Medicinering
När vi föräldrar dör
Försörjning – ekonomi
Samhällets okunskap
Brister i samhället, vård och stöd
Relationer
Suicid
Körkort
Agressivitet – utbrott – impulskontroll
Att hen vet att hen inte är som andra
Föräldra – barnrelation
Utnyttjad
Sömn
Allt
Kommunicationssvårigheter
Att lära sig förstå omvärden
Att hen blir hemmasittare
Att hen är hemmasittare redan
Bristande konsekvenstänk
Matsituationen
Tonårstiden
Ekonomin
Sen eftrer sin mognad
Kraven från sig själv och att då känna sig misslyckad
Fördomar, andras
Det dåliga minnet
Dyslexin
Bristande motivalion
Oförmåga att ta kontakt med nya vänner
Hens beteende
Omvärden
När hen fyller 18 år
Att det ska bli värre än nu
Kravnivån ibland för hög och ibland för låg
Framtiden med assistans
Att bli sedd bara för sina brister och inte för sina kvaliteter
Bemötande socialtjänst/skola

Här hittar du undersökningsformuläret om du missat att fylla i enkäten!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

1992 var vi inflyttade i vårt nybyggda hus, sen knappt ett år. Nu skulle vi fira den första julen där med en del av min släkt. Martina är dryga fyra år och Markus snart tre. Förväntningarna var stora. Även för oss vuxna.

Under den här tiden trodde vi oss vara en lagom familj som skulle komma att leva ett familjeliv som ”alla andra”. När vi tittar tillbaka kan vi se att det är den här julen som vi förstår att vi har orsak att se över vad våra barn är i behov av.
Det är många människor hos oss den här julkvällen, både stora och små. Massor av paket vilket ger enorma mängder papper och snören. Alla är uppspelta och vissa även lite irriterade av olika anledningar. Julen är en tid där våra barn ska tindra med ögon och tycka att det är underbart att alla samlas och för att inte tala om alla roliga spännande paket. Men för våra barn blev det mest förvirrande, vems paket är vems. Det var saker överallt och väntan blev outhärdlig när hjärnorna gick på högvarv. Efter att alla hade gått hem och vi blev själva, så tog vi ett avgörande beslut. Hädanefter ska vi fira själva, bara vi och barnen! Och så blev det. Under barnens uppväxt har vi varit hemma för oss själva i lugn och ro, bara vi fyra.

Efter ytterligare några år insåg vi att Markus inte klarade av överraskningar. Inslagna paket blev en onödig stress. Vi pratade med honom om han trodde att det skulle bli bättre om han visste vad som fanns i paketen. Det trodde han. Så fick det bli. Han fick vara med och köpa sina julklappar för att veta att det blev rätt och det blev mycket lugnare och han slapp våndas. Han var orolig för att vi köpt fel saker, han kunde bli besviken och därmed skulle vi bli ledsna för att han inte blev nöjd.

Jag har funderat på det här en del, om vi uttryck något som gjort att det blev såhär för honom, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Många gånger har jag funderat vad som gjort att det blivit som det blivit. Jag har lagt skulden på mig själv. För det sista jag vill är att ha bidragit till att mina barn farit illa. Idag har jag ändå kommit så långt att jag vet att Anders och jag, alltid gjort det bästa vi kunnat.
Det var aldrig aktuellt att berätta om innehållet i julklapparna för syster Martina, hon älskade att längta och vänta, ville absolut inte veta. Så det fick bli på två olika sätt hos oss.

Nu 26 år senare har vi åter igen ett nybyggt hus att flytta in i. Men den här gången har vi inte småbarn med stora behov. Utan idag kan vi hantera det som är svårt. När barnen var små kunde jag i min vildaste fantasi inte tro att livet skulle bli så bra som det ändå blev. Visst har vi slitit mycket mera än en lagom och vanlig familj, men på nått underligt vis så har det varit givande. Inte att se barnen lida, eller när jag drabbats av utmattning utan det som vi lärt oss påvägen! Ett brokigt och riklig trotts allt!

Finns det saker som skulle göra din/er tid tillsammans bättre anpassad efter dina/era behov?

Tack vare kanske du tänker, är hon knäpp eller?
Det är alldeles sant att jag sadlade om tack vare att jag blev uppsagd. Efter 38 år som tandtekniker och branschen var påväg att nästintill gå i graven. De tandtekniska arbetena skickades utomlands till låglöneländer för att tillverkas, då fanns inget annat val.
Så för fem år sen stod jag utan fast inkomst.
Då tog jag möjligheten att satsa på en sedan länge närd dröm.
Att arbeta närmare människor, det är inte vad man som ”löstandstillverkare” vanligen gör.

Föreläst hade jag gjort under ett tiotal år. I dem beskriver jag hur det kan se ut när man lever med ett utmanande föräldraskap och hur de olika diagnoserna inom NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers, Tourette och OCD (tvångssyndrom) kan visa sig i vardagen. Ett arbete som jag älskar. Det blev en första grund i Familjebalans.
Utbildade mig till traditionell coach, handledare i sorg/förlustbearbetning och därefter till kognitiv NPF-coach. Mina utbildningar gav mig en komplett grund att stå på.

Förutom föreläsningarna har jag en till favorit, att handleda arbetsgrupper som behöver fylla på sin kunskapsbank i NPF. Få använda det jag har lärt mig under åren och utbilda andra är en ynnest. Nu kommer mina kunskaper till användning. Det kan vara uppdragsgivare från allt mellan skola till äldreomsorg.

NPF finns i ALLA åldrar!

Här bredvid kan du se bilder ur ett av mina bildspel.

En energifylld hälsning från mig!

AnnKatrin