Blogg

 Hur överlevde vi som familj?

Det har jag verkligen undrat själv ibland eller egentligen rätt ofta..

Hur lyckades vi?
När orken tryter och det enda en vill är att flytta till en öde eller
oöde ö.
När jag ”skrikit” på hjälp men inte känner att vi får den eller att det är så svårt att hittar den.
När det var som värst hemma hos oss grät jag mig till sömns vissa nätter, jag kände mig så otroligt ensam.

Fast min man och jag aldrig varit oense om vad som var bäst för barnen så kände jag mig ensam i allafall. Vi har olika behov vi människor, jag behövde prata och vända ut och in på ”allt” när  han ville processa för sig själv.

När barnen var små jag gick jag ofta ut i skogen, upp på berget, åkte hemifrån för att få distans och fylla på energin. Ibland kändes det som om jag skulle kvävas av alla dåliga måenden som fanns innanför våra väggar. Så mycket förtvivlan och ledsenhet.

Det är svårt att värja sig till att börja med, men jag har blivit  bättre på att hantera och härbärgera känslorna med åren. På nått underligt sätt har jag lärt mig att hantera de svåra stunderna, fast de gäller mina barn. Kanske insåg jag att om jag skulle kunna hjälpa så fick jag inte suga i mig alla deras känslor med hull och hår. Jag behövde hålla mitt huvud klart, inte kallt, utan klarsynt. Tänka strategiskt. Vad behövs nu! Lära vad de funktionsnedsättningarna som finns i vår familj står för! Hur kan jag hjälpa!

Anders och jag har skrattat mycket, det tror jag har varit en bra överlevnadsdetalj.
Vi har tillåtit varandra att ha egna intressen som vi ägnat oss åt.
Vi har delat upp oss för att få det att fungera.
Vi har valt våra ”krig”.
Vi har näst intill aldrig åkt och veckohandlar hela familjen. Det har den som mest behövt en stund för sig själv gjort.

Det kan faktiskt bli bättre till slut. Fast jag inte vågade hoppas på det så blev det så ändå!

https://familjebalans.se/hur-overlevde-vi-som-familj-det-har-jag/

Jag känner en sån förtvivlan över de föräldrar som sliter sig fördärvade för att det är så svårt att hitta och få rätt hjälp till sina vuxna barn. 
Med funktionsvariationer inom NPF är det så viktigt att en får det stöd som en behöver, annars kan det bli så att det även blir psykisk ohälsa OCH insatser inom psykiatrin blir nödvändiga. Onödigt lidande och hög kostnad för samhället.

I Sverige är vi vuxna vid 18!
För “mina” barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) är det inte ovanligt att mognaden kommer mycket senare. En brukar säga att mognaden ligger 30% efter. Alltså en ungdom med ADHD, Asperger eller liknande kan upplevas som 5 år yngre än de 18 år som står på pappret…
Det här blir problematiskt!
Det handlar om att mognaden är ojämn. Personen kan höras hur klok som helst i vissa delar men i andra så behövs mera stöd än till en lagomt vanlig “unge”, utan NPF.

Jag önskar innerligt att vi även kunde se människan för vad den behöver i stöd OCH att i många fall behövs vi föräldrar vara med längre och bli lyssnade till betydligt  längre upp i åldrarna än vad den biologiska åldern och myndigskapet säger. 

Låt oss föräldrar vara en resurs! Jag är övertygad att de flesta föräldrar vill sina barn det bästa. Men ibland händer det att vi inte litar på att samhället (eller de som arbetar runt mitt vuxna barn) ska klara av våra vuxna barn och i de fall som några föräldrar blir för “curlande” för sitt/sina barn, hjälp dem med att våga släppa taget när ungdomen är mogen nog att ta egna beslut och förstå konsekvenserna av sitt handlande. 

I vårt fall så har vi föräldrar ibland blivit sedda som problem fast det varit vår son som velat ha oss med, för att vara hans stöd, hans komihåg, påtryckare!

Vi behövs för att det ska bli värdiga liv, både för utmattade föräldrar OCH deras unga vuxna!

https://familjebalans.se/jag-kanner-en-san-fortvivlan-over-de-foraldrar-som/

byboel:

Stilla, skönhet.

I dag gick en stilla promenad i skogen med min promenadgrupp. Först utan hund. Sedan med mina hundar Fanny och Smilla. Jag fotograferar som yrke men också som avkoppling och för att stressa av. Att se skönheten i färg, ljus, skugga, form… Det lugnar.

=================================

Quiet beauty.

Today I went on a walk with my promenade group. We walk silently and quietly through a beautiful forrest. Then we chat and drink our coffee. My dogs have to wait patiently in the car for their turn. They love to rush around in full speed and smell the forrest. As a professional photographer I actually still find enjoyment and calmness when photographing privately, just for fun. To se the beauty in colour, light, shadows and shapes. It soothes me.

Gör som jag, följ Boel och få ta del av henne underbara bild!

https://familjebalans.se/byboel-stilla-skonhet-i-dag-gick-en-stilla/