NPF-coaching med OCD-inriktning för anhöriga
Plan B, plan C, plan D
Som vid restaurangbesök, eller nått annat som kan kännas krävande.
Ja även om du inte tycker att det är annat än roligt att gå på restaurang så kan det vara extremt krävande för den som har det jobbigt med ljud, att bestämma sig vad den ska äta eller andra jobbiga saker.
Vi runt omkring behöver vara förberedda, vara steget före, funderat ut innan vad som kan gå fel..
… att backa undan!
Jag behöver lära mig ett nytt sätt att förhålla mig!
Det svåraste jag nånsin gjort!
Vår son är inlagd igen, på psykiatrisk vårdavdelning. Och jag behöver backa undan för att ge hans pappa möjlighet att stötta honom. Jag har funnits för M i hans 28 år, varje stund han behövt mig.
Och nu ska jag flytta på mig för hans bästa. Det har blivit väldigt tydligt, han är trygg med mig och då blir hans tvång mycket värre när han och jag träffas.
Så sorgligt, men alldeles nödvändigt att jag drar mig undan!
Vi smsar och ses nån kort stund ibland.
Men i huvudsak har hans pappa hela ansvaret nu.
Låter kanske konstigt, att M inte har allt ansvar för sig själv, när han är 28 år! Men så är det när livet är så svårt att hantera så han fortfarande behöver ett hjälp-jag som finns att bolla knepiga frågor med och som kan stötta i svåra perioder.
Jag kommer troligen aldrig att vänja mig, men acceptans är vad jag behöver öva på nu! För såhär kan de komma att vara länge..
Hur skulle du ha gjort?
Höstlive #5, den 21 oktober 2018 berättar jag hur det kan vara när ens vuxna barn läggs in på psykiatrisk avdelning.
Så glad som jag är på stillbilden det var en fin kommentar som jag fick under sändningen.
Varje söndag kl 19.30 kör jag livesändning från min privata FB-sida.
Välkommen in att se i direktsändning!
Att inte ge upp, väcker många tankar i mig.
Såklart ska jag aldrig ge upp!
Jag tänker att mina barn alltid ska finna stöd hos mig.
Men ska jag alltid vara tillgänglig?
Under hösten blev min son svårt sjuk i sin OCD. Den nådde nya ”höjder” eller djup är nog mera rätt att skriva.
Det kom in gränspsykotiska drag. Extremt svårt då jag har god kunskap om OCD men ingen kunskap om pykos-sjukdomar.
Jag stod maktlös och chockad av de symtom som gräns-psykosen gav honom. En smärta som var ny för mig.
Ett svårt och plågsamt beslut vi tog var att M och jag bestämde att jag skulle dra mig undan från honom. Ett nödvändigt val då hans tvång eskalerade när jag var i hans närhet.
Han och jag har inga telefonsamtal nu utan vi smsar, vi träffas max någon gång i veckan det blir betydligt färre och kortare tillfällen till kontakt än tidigare.
Vi som alltid haft en nära kontakt. Haft långa intressanta samtal om det mesta. Jag har alltid funnits där som stöd och bollplank. Men nu går det inte. Han tvång i talet gör det omöjligt.
Jag finns kvar men på avstånd.
Nu är det hans pappa och syster som står för stödet.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna ta upp våra samtal igen, men det får tillfrisknandet och framtiden utvisa.
Så nu agerar jag Örnmamma igen och låter min son hitta stöd hos andra.
Det är inte enkelt, inte roligt och det känns i mammahjärtat.
Men det är nödvändigt, känns sorgligt och är det mest kärleksfulla jag kan göra nu!
Höja kunskapen
och förståelsen för
att möta och göra
livet mer
tillgängligt för individen.
